Vad är framgång, och hur definierar vi det?

Att växa upp i en småföretagares familj har inneburit att jag inte har särskilt många barndomsminnen av min far, som i bästa fall kom hem sent på kvällarna. Många gånger såg jag inte min far på veckor. Hans långa dagar och veckor kompenserades många gånger i prylar, och prylar hade jag gott om.

Som barn lärde jag mig ganska fort på vilka knappar jag skulle trycka för att mina föräldrar skulle ge med sig, givetvis kan jag så här i efterhand säga att jag var ett ganska bortskämt barn.

På senare år när min far sedan länge var pensionerad, kunde jag uppleva svartsjuka när jag såg hur han lekte med barnbarnen. Var fanns denna lek när jag var liten? Varför tog han sig inte tiden att leka med mig?

Jag växte upp strax utanför Växjö i en liten by vid namn Hovmantorp. Byn var länge känd för dess fina glas, men sedermera mer känd för den föga smickrande vetskapen om att vara födelseort till Charlotte Pirelli.

I vårt hem saknades aldrig något, mamma var hemma med oss barn fram till att jag började 1:a klass. Hon var urtypen för hemmafrun, som med förkläde väntade hem familjeförsörjaren med nybakat. Även hon kompenserades för min fars arbetstider med pälsar, skor och bilar. Det där med bilar var kanske mest fars idé, då han älskade att briljera över grannarna i området med den senaste, kraftigaste bilen.

Kommer mycket väl ihåg en gång då han gick över gränsen av smakfullt då han kom hem med en ljusblå metallic Camaro med däck breda som en trottoar. Låt oss säga att bilen, och framför allt baksätet inte var gjort för en familj på fem. Den byttes ganska fort...

Att växa upp i en framgångsrik småföretagares familj har givetvis satt sina spår i val av karriär och utbildning. Redan i tidig ålder hade jag siktet inställt på att bli företagare eller åtminstone resande försäljare.

Min äldsta bror växte upp på den tiden då man skulle göra revolt mot sina föräldrar så han valde ett helt annat spår än oss andra två. Han utbildade sig i närmare 10 år och är nu byggnadsantikvarie (jobbar mycket med renovering av K-märkta hus), arkitekt och även byggnadsingenjör.

Min något äldre bror fick redan som 18-åring anställning hos min far, med eget kontor i Göteborg och en sprillans ny BMW 325i i silver metallic och monterad mobiltelefon som var mycket kostsamt på den tiden.

Givetvis kan det inte ha varit lätt för en såpass ung kille, trots att det var brinnande 80-tal att lyckas på en tuff marknad som Göteborg. Men det ena gav det andra och han har sedan dess haft fullt upp med olika jobb och sedermera även som företagare.

Han driver idag tre framgångsrika företag, har tre barn, tre bilar och byggde sitt eget hus med hjälp av tre egenanställda snickare. Han har en fru dock...

Härom dagen fick vi i ledningsgruppen på det företag där jag arbetar en uppgift att redovisa; Historik om vem jag är, vart jag befinner mig i livet, och vart är jag på väg.

Det var först här som jag verkligen satte mig ner, om än för en kort stund och funderade på vad som definierar framgång.

Genom hela livet har jag eftersträvat att ta för mig, utvecklas och att hela tiden sträva mot morgondagen.

Där satt jag; avdelningschef på ledningsnivå med budgetansvar i en butik tillhörande en mycket framgångsrik och expansiv kedja. Tjänar ca 310.000 om året, äger en villa i ett i ett av Växjö´s attraktivaste områden.

Är detta framgång?

Definierar man sig själv med det man arbetar med, talar din arbetsuppgift om vem du är? Är det storleken på lönekontot, eller kanske var du valt att köpa villa som visar att du är framgångsrik?

När jag skulle redovisa kunde jag bara tänka på mina barn, och min käraste. Det är genom dom som jag känner mig framgångsrik, att vi har en kvalitativ fritid med mycket kärlek. Att gå till jobbet numera innebär inte ett hets mot morgondagen och nästa anställning på högre nivå.

Givetvis vill jag utvecklas, känna en tillfredsställelse i mitt arbete och utföra en god arbetsinsats. Men det definierar mig inte som människa.

Jag är så mycket mer...