Barnkalas med 18 sockerstinna femåringar!

Idag ska Simon ha sitt första barnkalar med vännerna från dagis. Åtta stycken var snabba med att meddela att dom kommer, men när det bara var timmar kvar till sista anmälningstid så rasade det in samtal och sms.

Inom loppet av någon timma hade det tillkommit tio till, det vill säga 18 barn plus två föräldrar. Nämnas bör också att då har jag inte räknat med födelsedagsbarnet och hans lillebror. Så summan av kardemumman så blir det 20 (!) barn som kommer att rusa runt här hemma under två timmar.

Det har inhandlats godis, tårta, kakor, läsk, saft.

Ska man hitta på några aktiviteter, eller ska dom få leka fritt?

Mardröm, eller befrielse?

En vän till mig genomgår just nu min värsta mardröm, att separera från käraste och bryta itu kärnfamiljen.

Visst kan detta för vissa vara en lättnad, efter kanske år av slitningar få en dräglig vardag. Om ilska och irritation är dom enda signaler som man skickar till varandra som par, drabbas givetvis barnen i en högre grad.

Min vän som i detta nu befinner sig mitt uppe i "processen" besökte mig härom dagen, och trots att vi på senare år inte träffats särskilt mycket måste jag säga att han fortfarande är en av mina bästa vänner.

Killen som är excentrisk, energisk, krävande och har stora bekräftelsebehov fann sin kärlek för närmare 7-8 år sedan och har idag 2 underbara barn. I början av deras förhållande brukade jag skoja om hur länge hans fru skulle klara av att stå ut med honom. Så här i efterhand känns det hela mycket olustigt. Killen är trots allt kärleksfull, omtänksam och sätter alltid barnen i första hand.

Mina första tankar när jag fick höra om deras separation var att jag fullkomligt missat dessa signaler. Enligt honom så ska slitningarna i hans förhållande pågått under närmare ett års tid. Han har inte en enda gång öppnat upp sig, velat tala om hur han har det eller för den delen visa hur han mår.

Varför?

Istället har han dom gånger som vi träffats eller talats vid i telefonen försökt upprätthålla en fasad av fullkomlig familjelycka, och hur framgångsrik han är i sitt yrke. Berättelser om hur han har möten med svenska a-kändisar, framgångsrika företagsledare och hur han tackat nej till jobb erbjudanden från några av Sveriges största bolag.

-"Nä, jag vill inte sitta fast i skiten som anställd, jag vill driva mina egna projekt".

Inte en enda gång har jag fått höra hur han verkligen mår, eller för den delen hur hans fru har det.

Visst talar vi om våra barn! Hur "skitungarna" ställer till det, och vilka hyss dom hittar på, sjukdomar, dråpliga situationer och hur underbara dom är.

Man måste få visa känslor, eller rättare sagt man måste visa känslor. Stänger man inne och förtrycker dom kommer dom någon dag att explodera i sådan hög grad att dom blir ohanterliga. Kanske till och med till skilsmässa med den kvinna man älskar, och att man blir förälder på halvtid. Vem vet?

Själv blir jag i det närmaste glad när jag fått höra att min son blivit riktigt arg på dagis, kan vara något som gjort att han känt sig orättvist behandlad och blivit riktigt förbannad. Så länge han inte börjar svinga med knytnävarna tycker jag att han ska få vara just förbannad, visa känslor att detta tycker jag fan inte är ok!

Mitt enda råd i dagsläget till min vän som genomgår min mardröm är:Se dina barn...

Att du älskar dom råder inga tvivel, men det känns som om dom söker din uppmärksamhet. Kanske dom vill säga något till dig när dom ligger 30 minuter på golvet och skriker att dom fått fel strumpor förutom att dom kanske fått just fel strumpor.

När barnen ropar; Se på mig, pappa titta...
Lyft då blicken från mailen, photoshop, krönikor, facebock, bloggen, senaste mobilen och se dina barn och låt dom känna sig sedda. Att säga; Åh vad du är duktig! Utan att lyfta blicken från ovan nämnda "sociala medier" genomskådar barnen direkt.

I övrigt är jag en fullständig amatör som pappa, och försöker varje dag lära mig något av mina barn och om att vara förälder. Jag försöker så ofta jag kan att ge min älskade flickvän och blivande fru lite vardagslyx, eller kanske den bara den uppmärksamhet som hon behöver och förtjänar.

Livet (och förhållanden) är inte enkelt, det gäller att ta tillvara och underhålla det för att du ska få något tillbaka!

"Life is like a box of chocolate, you never know what you gonna get"

Vad är framgång, och hur definierar vi det?

Att växa upp i en småföretagares familj har inneburit att jag inte har särskilt många barndomsminnen av min far, som i bästa fall kom hem sent på kvällarna. Många gånger såg jag inte min far på veckor. Hans långa dagar och veckor kompenserades många gånger i prylar, och prylar hade jag gott om.

Som barn lärde jag mig ganska fort på vilka knappar jag skulle trycka för att mina föräldrar skulle ge med sig, givetvis kan jag så här i efterhand säga att jag var ett ganska bortskämt barn.

På senare år när min far sedan länge var pensionerad, kunde jag uppleva svartsjuka när jag såg hur han lekte med barnbarnen. Var fanns denna lek när jag var liten? Varför tog han sig inte tiden att leka med mig?

Jag växte upp strax utanför Växjö i en liten by vid namn Hovmantorp. Byn var länge känd för dess fina glas, men sedermera mer känd för den föga smickrande vetskapen om att vara födelseort till Charlotte Pirelli.

I vårt hem saknades aldrig något, mamma var hemma med oss barn fram till att jag började 1:a klass. Hon var urtypen för hemmafrun, som med förkläde väntade hem familjeförsörjaren med nybakat. Även hon kompenserades för min fars arbetstider med pälsar, skor och bilar. Det där med bilar var kanske mest fars idé, då han älskade att briljera över grannarna i området med den senaste, kraftigaste bilen.

Kommer mycket väl ihåg en gång då han gick över gränsen av smakfullt då han kom hem med en ljusblå metallic Camaro med däck breda som en trottoar. Låt oss säga att bilen, och framför allt baksätet inte var gjort för en familj på fem. Den byttes ganska fort...

Att växa upp i en framgångsrik småföretagares familj har givetvis satt sina spår i val av karriär och utbildning. Redan i tidig ålder hade jag siktet inställt på att bli företagare eller åtminstone resande försäljare.

Min äldsta bror växte upp på den tiden då man skulle göra revolt mot sina föräldrar så han valde ett helt annat spår än oss andra två. Han utbildade sig i närmare 10 år och är nu byggnadsantikvarie (jobbar mycket med renovering av K-märkta hus), arkitekt och även byggnadsingenjör.

Min något äldre bror fick redan som 18-åring anställning hos min far, med eget kontor i Göteborg och en sprillans ny BMW 325i i silver metallic och monterad mobiltelefon som var mycket kostsamt på den tiden.

Givetvis kan det inte ha varit lätt för en såpass ung kille, trots att det var brinnande 80-tal att lyckas på en tuff marknad som Göteborg. Men det ena gav det andra och han har sedan dess haft fullt upp med olika jobb och sedermera även som företagare.

Han driver idag tre framgångsrika företag, har tre barn, tre bilar och byggde sitt eget hus med hjälp av tre egenanställda snickare. Han har en fru dock...

Härom dagen fick vi i ledningsgruppen på det företag där jag arbetar en uppgift att redovisa; Historik om vem jag är, vart jag befinner mig i livet, och vart är jag på väg.

Det var först här som jag verkligen satte mig ner, om än för en kort stund och funderade på vad som definierar framgång.

Genom hela livet har jag eftersträvat att ta för mig, utvecklas och att hela tiden sträva mot morgondagen.

Där satt jag; avdelningschef på ledningsnivå med budgetansvar i en butik tillhörande en mycket framgångsrik och expansiv kedja. Tjänar ca 310.000 om året, äger en villa i ett i ett av Växjö´s attraktivaste områden.

Är detta framgång?

Definierar man sig själv med det man arbetar med, talar din arbetsuppgift om vem du är? Är det storleken på lönekontot, eller kanske var du valt att köpa villa som visar att du är framgångsrik?

När jag skulle redovisa kunde jag bara tänka på mina barn, och min käraste. Det är genom dom som jag känner mig framgångsrik, att vi har en kvalitativ fritid med mycket kärlek. Att gå till jobbet numera innebär inte ett hets mot morgondagen och nästa anställning på högre nivå.

Givetvis vill jag utvecklas, känna en tillfredsställelse i mitt arbete och utföra en god arbetsinsats. Men det definierar mig inte som människa.

Jag är så mycket mer...

Just nu: Trött så att ögonen blöder

Somnade säkert någon timme mellan midnatt och den tidpunkt när Simon (3år) vaknade, dvs kl 04.20.

Steg upp och gjorde välling i hopp om att han skulle somna om. Efter en del hoppande i sängen och tandgnissel somnade han.

Vilade fram till närmare halv sex då Anton (1år) vaknade och kom in i sovrummet med full "bajsblöja". Upp och byta blöja, och välling till honom.

Gjorde ett försök att få honom att somna i sängen precis som Simon.

Den drömmen grusades när Anton direkt efter vällingen lade en skrikspya över sig själv, gosedjur, säng, kudde och golv.

Efter detta var vi alla givetvis klarvakna, och det var bara att stiga upp.

Ligger i soffan och tittar på Bolibompa, utanför ser jag att solen är på väg upp. Verkar bli strålade väder även idag.

Chansen att få sova/vila någon timma idag är nog lika med noll!

Så idag tar jag nog till alla knep i den inofficiella handboken för barnföräldrar.

Dvs en dag ute i trädgården med lek och stoj, kortare vila efter middagen, och ett varmt bad innan sängdax.

Ja, detta är min plan...

Man vet att något jävelskap är på gång...

Man vet att något jävelskap är på gång när barnen...

- Svarar "nää" när man ropar deras namn.
- Det är två barn hemma, men alldeles tyst.
- Lillebror gråter, och storebror rusar till soffan och sätter sig.
- Storebror kommer springande ropande, det var lillebror som gjorde det...
- När plötsligt temperatur-vakten på frysen börjar tjuta.

Om barn kom i paket så skulle det följa med en bruksanvisning tjock som Stockholms alla telefonkataloger tillsammans, och varningstexten troligen den dubbla.

Så här i efterhand, när man tänker på dessa möten som man har inför en förlossning i grupper. Det man där går igenom är så här i efterhand i det närmaste löjligt, det finns inget som kan förbereda en människa om dom stunder av lycka, kärlek, hopp, hjälplöshet och ibland irritation som dom små älsklingarna anbringar dig.

Den information som man fick i högstadiet verkade mer att gå ut på hur man gör för att INTE blir gravid, och vid närmare eftertanke kommer jag nog inte ihåg något som togs upp. Förutom allt fnitter och tisslande och tasslande när det visades en genomskärning av mannen och kvinnan i skolboken.

Något som dock har satt djupa spår i min själ är Gudrun Schymans förlossningsfilm. Där en höggravid Gudrun Schyman med stora tefat till glasögon visar upp sin kropp (som aldrig har berörts av en rakhyvel) och förlossning på ett mycket korrekt vänservridet och sätt. Förläsande mellan värkarna om marxism-leninismen, och stundande kulturrevolutionen. Ja, jävlar...

Hur fan tänkte man när man gjorde den filmen?

Framför allt hur tänkte man när man visade den för alla högstadie elever, som redan tidigare fått uppleva "Vilse i pannkakan". Hur en hel generation av människor klarat sig så väl som dom gjort är egentligen en gåta.


Fan, nu kan jag inte släppa den inre bilden av Gudrun Schymans förlossningsfilm.

Då var den dagen förstörd!

Vissa straffar gud genast

Det hann inte gå mer än en dag förrän våran bil som vi fuskat igenom besiktningen, fullständigt strejkade.

Det var som den gett sig fan på att inte starta...

Stod utanför jobbet kl 16.45, hade stressat för att komma iväg lite tidigare från jobbet då jag skulle hämta barnen på dagis kl 17.15. När jag satte mig i bilen och försökte starta den var det som om någon snott tändstiften.

Satt där och vred nyckeln i tändningslåset, ända tills batteriet gav upp! När man sitter där i en bil utan batteri och ska hämta barnen på dagis inom 30 minuter så infinner det sig en viss negativ stress.

Slängde mig på telefonen och ringde lokala taxibolaget, 30 minuter senare (och några minuter för sen till dagis) samt 205 kronor fattigare så hämtade jag barnen. Nu återstod det bara att lösa hur frugan skulle komma hem från jobbet då jag lovat att hämta henne, samt hur vi skulle göra med den förjordade bilen.

Men mitt i allt detta så infinner det sig lite tur i oturen, svärfar var på väg till Växjö. Han är mycket duktig på motorer, samt visade sig att han av en slump hade ett batteri liggande i bilen (!). Efter att frugans äldre bror hämtat henne på jobbet så kom svärfar som en räddande ängel.

Väl på plats bytte vi batteri, kopplade startkablar, och efter 3-5 minuter hängande på tändningen och startmotorn så startade den...

....It´s alive it´s alive!!!

Men säg den lycka som varar, idag fick jag återigen byta batteri på bilen (tur att jag satte det andra på laddning). Skulle till jobbet, och som tur väl var så var jag idag tidig. Drog ur batteriet med startmotorn igen...

Undrar vad det är som gör att bilen är så svårstartad? Kanske jag borde lämna in den på service, kan väl inte kosta såååå mycket.

Den har juh faktiskt gått igenom besiktningen ;)

Livet kommer med prövningar

När man tänker efter så är livet är fullt av prövningar, allt för att föra dig vidare eller ifrågasätta.

Prövningar kan komma i många former, låt mig nämna några av mina (utan inbördes ranking):

- Bilen
- Huset
- Trädgården
- Min kropp
- Jobbet
- Ekonomin
- Barnen

Det som är spännande är att när något ser ut att lösa sig, så verkar det som om något annat per automatik skiter sig. Säg att du en månad får extra mycket pengar på lönekontot, då kan man räkna med att tex bilen går sönder eller att någon vitvara i hemmet behövs bytas ut.

Detta går att överföra på alla ovanstående punkter. Låt oss säga att jag bestämmer mig för att börja träna, gå ner dom där kilona som man retar sig på. Då kan jag med säkerhet säga att jag kommer att dra på mig århundradets förkylning eller dyl.

Går bilen bra, utan bekymmer kan man vara helt säker på att något går sönder lagom till att den ska besiktigas, eller att man just fått lite pengar över på kontot.

Våra underbara barn kan även dom vara en prövning, och då menar jag inte den vanliga vardagen där barn provar gränser. Vad jag syftar till är att om jag tex måste stiga upp tidigt en morgon och därför gå och lägga sig lite tidigare. Då kan man även här vara säker på att barnen kommer att vägra gå och lägga sig, och när dom väl somnat vet man att dom kommer att vakna flertalet gånger under natten.

En annan underlig sak är varför barnen inte blir sjuka samtidigt, utan efter varandra? Tur att jag och min Käraste är ett "Team", och brukar turas om att sova lite längre och ta hand om barnen. Dock ligger jag nog själv något på minus sidan just nu.

Jobbet är även det en prövning, det får inte gå många dagar av vardag innan något sker som ställer saker och ting på sin spets. Besluts tas med givna premisser för att efter ett tag rivas upp och göras om. Min utmärkta avdelning, personal och omsättning kommer med all sannolikhet att grusas inom kort.

Huset och trädgården är en enda stor prövning, och ångestmoment av saker som ständigt behövs göras. Samtidigt som det är en oas, vår mittpunkt i tillvaron och barnens trygga barndom med gräs mellan tårna.

Det finns en sak här i livet som inte är en prövning, något som jag allt för ofta kanske tar för givet. Där jag kanske inte visar tillräckligt uppskattning inför, där det allt som oftast skulle behövas. Det är min Käraste jag syftar till...

Hon är min "Tag-team" partner, min stöttepelare i tillvaron. Allt sedan jag träffade henne så har alla hinder som dyker upp, alla bekymmer som drabbat oss inte känts oövervinnliga. Hon har tagit del av dom absolut mörkaste tider jag upplevt, samtidigt som hon även givit mig dom ljusaste stunder.

Fan vad livet är underbart, vore det inte för dom jobbiga prövningarna så skulle man inte uppskatta dom fina!

Yrkeskriminella med moral.

Fick igår reda på att en omdiskuterad hemsida har tagits över av Original Gangsters (OG). Sidan hänger ut sexförbrytare som blivit dömda för våldtäkter, barnpornografibrott och övergrepp mot barn.

Efter att den tidigare ägaren blivit hotad flertalet gånger har han nu valt att lämna över sidan till OG, som i sin tur uppger i en intervju (läs hela artikeln i Svenska Dagbladet):

– Vi vill göra en samhällstjänst, det här har inget med pengar att göra, säger Acar till webbtidningen Crimenews och fortsätter:

– Bara för att vi är yrkeskriminella så innebär det inte att vi inte har någon moral. Vi tar avstånd från allt våld mot kvinnor och barn.

Nu kommer vi till den kluriga frågan, är det rätt att hänga ut sexförbrytare offentligt? Visst är det så att efter att man blivit dömd, avtjänat sitt straff bör vara en fri människa?!

Samtidigt så är en rättegångsdom en offentlig (allmän) handling, och således fri för vem som helst att läsa.

Offentlighetsprincipen regleras i Svensk grundlag, Tryckfrihetsförordningen. I Tryckfrihetsförordningen: andra kapitel, 1§, står det: "Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall varje svensk medborgare ha rätt att taga del av allmänna handlingar".

Givetvis skall man även ta hänsyn till Personuppgiftslagen (PUL), som är den svenska versionen av EU:s dataskyddsdirektiv.

Från Wikipedia (PUL):
Syftet med lagen är att skydda människor mot att deras personliga integritet kränks genom behandling av personuppgifter. Det finns ett undantag för litterära, konstnärliga och journalistiska ändamål, då namnuppgifter får publiceras helt fritt enligt Tryckfrihetsförordningen. Tryckfriheten kräver sådana undantag. Med journalistiska ändamål menas "att informera, utöva kritik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten." Undantaget omfattar bland annat den som är yrkesverksam journalist eller som arbetar för etablerade medier, men även andra kan behandla personuppgifter för journalistiska ändamål. Normalt omfattas inte uppgifter av rent privat karaktär.

Så oavsett vad man tycker om Original Gangsters...
Är det rätt eller fel att hänga ut sexförbrytare?

Har funderat på den frågeställningen en stund och måste nog som flerbarnsfar säga:

Ja, av egoistiska anledningar så vill jag veta om det finns någon i mina barns närhet som är dömda för dessa avskyvärda brott.

I mina ögon är den som våldtar eller sexuellt förgriper sig på ett (mitt) barn försatt sin rätt till fortsatt levnad, sjuk eller inte spelar för mig ingen roll...

Vad anser du?

Ett litet guldkorn i tillvaron

Ibland råkar man "snubbla" in på en hemsida av misstag, många gånger förbannar man internet för alla dess dåliga sidor.

Men ibland inträffar det, man hittar ett guldkorn i den smutsiga leran kallad World Wide Web.

Detta är en sida där föräldrar delar ut tips och berättar roliga historier hur dom/man lurar barn. Ja, du läste rätt! Det hela är mycket komiskt och man kan finna små vita lögner som man själv kan ha använt mig av...

...eller är det bara jag som hällt julmust i kaffekoppen för att få ha den för mig själv?

En sådan period i livet

Just nu befinner jag mig i en sådan period i livet som alla säger kommer att gå över...

Gud, vad jag hoppas det!

Som det är nu så vaknar barnen om vartannat hela nätterna igenom. Minstingen är dessutom riktigt (riktigt) förkyld och vaknar typ var 20:e minut natten igenom.

När han på morgonkvisten börjar bli riktigt trött (runt kl 04:30) så är det dags för storebror (05:30) att vakna... skrikandes VÄLLING!!! För att direkt efter detta mål vilja titta på "Bompa"...

Vid det här laget har Anton (minstingen) piggnat till av brorsans glada tillrop så att även han vill stiga upp och leka.

Det är bara att stiga upp, gilla läget...

Vi har försökt att dela på dagarna, dvs att den ena dagen får käraste ligga kvar och sova (läs: försök till vila) i en timma eller två. Detta är något vi har försökt att göra dom sista två veckorna. Svårt att hålla full fokus på jobbet när man är så trött som jag är, och om några dagar kommer nya varuhuschefen... Ångest!

Hoppas att detta är en period som snart går över!

Kan vara därför bloggen är lite dåligt uppdaterad just nu, men det är en period som kommer att gå över :)

Jobbet verkar ta obegränsat med tid

Just nu känns det som om att hur mycket tid jag än lägger ner på jobbet så räcker inte dygnets 24 timmar.

Det hela grundar sig nog i min starka vilja att skapa förändringar, och min svaghet att avsluta ett projekt innan jag påbörjar nästa. Den ena saken har lett till den andra och just nu så har jag på kort tid:

- Byggt en ny spisutställning
- Byggt om hela tvättutställningen
- Tagit bort utställningen med grillar
- Tagit bort utställningen med Airconditions
- Ändrat prislappar/skyltar till nya konceptet
- Beställt nya produkter och packat upp dessa
- Agerat förmedlare mellan TF-varuhuschef och personal

Den tillförordnade varuhuschefen verkar ha en tendens att säga saker först och tänka sedan. Ge folk sparken från sina tjänster, för att två timmar senare kalla upp den drabbade och "ta tillbaka" allt med hänvisning till starka tabletter? Ändra sig konstant, utan att meddela berörda. Göra saker själv som han har gett andra sparken för. Sagt till personalen att det var deras fel att varuhuschefen slutade (mycket motiverade). Mitt upp i detta kan han inte sluta att dunka sig själv i ryggen, och säga att ledningen för kedjan minsann vill ha honom i en ledande position. Det verkar som om dom dagligen tjatar på honom att han ska ta en högre tjänst, så att dom äntligen kan skicka honom på varuhuschefs utbildning. Själv vet han inte om han är intresserad. Hörde att utbildningen han ska få kostar närmare 500.000kr. Spännande...

Nä, jag är inte bitter ;)

Senaste tiden har jag även varit i Norge på utbildning, möte i Stockholm och planerat julen. Som om detta inte vore nog så har vi en årsinventering som ska vara klar till nästa fredag.

Att jag saknar motiverad personal (se tidigare inlägg) gör inte det hela enklare.

Detta innebär att jag ofta får jobba mellan 07.00 - 19.30 med 30 minuters lunch. Ser till att inte jobba på mina lediga dagar då min käraste (och mina barn) inte ska bli allt för lidande av mitt arbete.

Just nu känns det hela lite jobbigt...

Efter inventeringen så ska hela julplaneringen vara klar, så att jag vet vilka produkter som ska tas hem och var dom ska vara placerade i butiken. Samt att vår nya varuhuschef kommer den 1 november troligen taggad till 1000:en och ha krav på sig uppifrån och en stark vilja att göra förändringar.... känns som om det kommer att bli en tuff höst/jul!

...och ja det känns skönt att få gnälla lite, lagom bittert!

Imorgon känns säkert allt mycket bättre igen, ny dag nya möjligheter!

Carpe diem - Fånga dagen

Inskränkta, trångsynta präster

"Låt barnen komma till mig och hindra dem inte. Ty Guds rike tillhör sådana." Så lyder Jesus ord...

Trots detta vill Svenska kyrkan i Växjö införa något slags "rökrum" i glas för barn. Dom vill glasa in det så kallade själakoret i domkyrkan, så att föräldrar kan sitta där med sina småttingar.

Tack och lov säger Länsstyrelsen nej till detta, inte pga att det är en inskränkt och korkad idé utan för att det anses förstöra den kulturhistoriska miljön.

Kyrkan har överklagat...

Känns som om dom någon gång får ge sig dom där prästerna! Är det inte kvinnliga präster som är fel så är det att homosexuella inte får gifta sig. Nu ger dom sig på barnen! Min erfarenhet av barn i kyrka är att dom brukar bli lugna av miljön, visst kan ett barn bli ledset men då brukar föräldern gå ut en runda i förmaket.

Idén rimmar dessutom dåligt med Svenska kyrkans barn verksamhet där dom försöker undervisa en kristen tro. I församlingshemmen är barnen välkomna, så länge dom inte kommer in i domkyrkan!

Mental anteckning till mig själv:
GÅ UR SVENSKA KYRKAN!

Hur många anledningar behöver jag till?
Dom är inskränkta, trångsynta, självupptagna. Allt verkar fungera bra så länge alla ställer sig på led, och håller med, tackar, ger gåvor och håller käften.

Hårda ord kanske, men fan vad jag är uppretad nu...
Kanske redigerar/raderar inlägget imorgon (kanske)!

Läs gärna fler inlägg jag gjort om Svenska kyrkan
- Igår var jag på konfirmation
- "Dopet" eller "0,98% av inkomsten resten av ditt liv!"

Ta det kallt

Har nu investerat i en portabel aircondition.

Väldigt skönt dom dagar när det inte regnar i Växjö. Så det blir juh inte så ofta som man får använda den här i Växjö, Sveriges regnigaste stad. Sönerna sover kanon bra när det inte var så varmt i rummet.

Sover barnen bra, sover jag bra! Väl investerade pengar!

Framtiden skrattar åt oss

Har i tidigare inlägg kommenterat att man inte skall göra sig bekymmer för framtiden, men en sak är säker: Dom kommer att skratta åt oss!

Kan ni tänka er, på 2000-talet gick dom om kring med mobiltelefonen mot huvudet!

Mobiltillverkarna har länge lyckats trycka ner tester som visat att det är "ohälsosam" strålning som kommer från mobilen vid samtal. Men nu verkar det som om dom har fått lite av ett samvete då i dagens Aftonblad går att läsa:
"Larm: Barn under 12 ska inte prata i mobil".

Varför?

Om mobilens strålning inte är farlig, varför skulle det då vara det för barn? Nä, jag tror att detta uttalande om barn under 12 år kommer att skapa en hälsosam debatt om mobiltelefonens hälsorisker.

För några år sedan hade jag ett jobb som resande säljare för TV4, vilket innebar långa dagar med mobiltelefonen vid örat. Det fanns tillfällen när jag på kvällen efter en arbetsdag var alldeles röd på kinden och örat.

Trodde först att det var en tillfällighet och bytte öra under en dag, men då såg jag att jag blev lika röd på andra sidan. Säkert mycket nyttigt!

Sedan dess har jag försökt att köpa "låg-strålande" mobiler och använder gärna headset. Ibland via tråd, andra via blåtand. Har inte hört (känt) något om att blåtand skulle vara speciellt farligt.

Har du någon gång funderat på hur mycket strålning som du utsätter dig för dagligen? Ta med dig en laptop ut på gatan och du har täckning nästan överallt! Det är trådlösa nätverk, DECT-telefoner, el-ledningar i gatan. Strålning från skärmar, tv-apparater larmbågar... ... listan kan bli oändlig!

Tro mig, människor i framtiden kommer att skratta åt oss!

Kommer någon av er ihåg när det var ofarligt att leka, eller ligga och sova i baksätet på bilen? Frågade min mamma för en tid sedan och hon skämdes... Vi visste inte bättre var kommentaren.

Om 10-15 år när min son frågar hur vi tänkte med mobiltelefonerna får jag svara:

Vi visste inte bättre...

Skjuten i ryggen (ryggskott)

Igår på jobbet skulle jag lyfta en kartong med dammsugar påsar. Kartongen var inte särskilt stor eller tung, kanske den vägde runt 2-3 kilo.

Men i samma ögonblick som jag lyfte var det som om någon satte en kniv i ryggslutet. Släppte givetvis kartongen men blev stående i böjt läge för att det gjorde för ont för att resa på mig. Blev stående där i någon minut innan jag kunde resa på mig och gå där ifrån.

Natten har varit jobbig då ryggen värkte så fort jag rörde på mig. Nu på morgonen kan jag gå hyggligt obehindrat men att lyfta något (tex 2 söner) gör otroligt ont. Lite jobbigt när jag ska vara hemma ensam med barnen idag då min käraste jobbar.

Tänk att få ryggskott av att lyfta 2 kilo, börjar jag bli gammal?

Meningen med livet

Vissa dagar går bara förbi, man har liksom fullt upp med livet. Plötsligt sker en liten sak som får en att stanna upp.

Det som hände idag var att en besökare till min blogg gav mig en länk till sin hemsida som handlade om hennes familj och deras sjuka son(Susanne´s hemsida)

Efter att ha läst på hennes hemsida stannade jag upp i tankarna kring mina egna barn.

Kommer ihåg hur det var den gången när vi bestämde oss för att försöka få barn. Det var strax efter att min far gick bort hastigt i cancer (cancer gör så kommer hastigt och när man minst väntar den). Hans bortgång fick mig att förstå att livet väntar inte på någon. Vad väntade vi på? Vi hade varit ett par i närmare två år och vi hade båda fasta tjänster och bodde i bostadsrätt.

Blir man någonsin redo att skaffa barn?

Tror det är få människor som vaknar upp en dag, och känner att dom mognat och vill ha barn. Till alla som läser detta, barn är det bästa som finns och är med största sannolikhet meningen med livet.

När älsklingen väl blivit gravid, startade oron. En oro som ska vara hela livet enligt min bror.

Oron för att något ska gå snett i graviditeten, förlossningen. Alla talar om procent, att det tex är 1 på 1000 som drabbas av en sjukdom. Nästa ögonblick säger dom att det är 1 på 10 000 som kan få något annat osv osv. Om man lägger ihop alla dessa så tycker jag att det hela känns olustigt.

Varje barn som födds är ett under!

När väl Simon var född och allt hade gått bra, väcktes frågan om ett syskon. Ska man verkligen chansa en gång till? Allt gick ju bra med Simon, så oddsen för att något ska hända med syskonet är väl högre? Ska man verkligen utmanna ödet?

Självklart!

Anton är nu 3 månader gammal och en liten pigg kille som tycker om att härma pappa när han pratar konstigt. Han följer storebror med ögonen när han kör förbi på sin röda Bobbycar. Vet dock inte om det är för att bilen har en fin färg eller för att han är rädd för att bli påkörd. Hoppas att dom kommer få mycket nöje av varandra genom livet, och att dom kommer att vara bästa vänner.

Så för att komma till slutklämmen vill jag säga:
Barn är det bästa som finns i livet, och att livet väntar inte på någon!

Carpe Diem - Njut av den flyende dagen

Mamma, Pappa, Jobb

Läste en artikel på Aftonbladet.se som gjorde mig upprörd.

Befinner mitt i livet med sambo, två barn, villa och kombi. Ett lagom Svensson liv, där vi förväntas leva upp till alla förväntningar som ligger på ett par i medelklassen.

Vårt liv går mer eller mindre ut på att leva upp till den perfekta fasaden av kärnfamiljen. Vår trädgård är välskött, häcken är lagom hög, vi samtalar med grannar som om vi känt dom hela våra liv och huset vi köpte för 1 år sedan har minst tre påbörjade renoveringar per våning.

På arbetet skall alla sträva efter att avancera uppåt i karriären. Det som inte kan utvecklas skall avvecklas som min förra chef sa som ett mantra för sig själv.

Mitt arbete är att vara mellanchef, dvs chef men ändå inte tillräckligt chef för att ta några riktiga beslut. Jag förväntas att alltid ställa upp, och alltid göra det med ett leende. Tro nu inte att jag inte trivs på jobbet, för det gör jag. Riktigt bra faktiskt. Möten mellan människor är nog det mest stimulerande man kan arbeta med.

Karriären har alltid varit viktig för mig, att sträva uppåt har varit en självklarhet när man är uppvuxen med en framgångsrik far inom industrisektorn.

Plötsligt befinner jag mig mitt i livet en sambo och två underbara barn jämte mig och allt känns inte så självklart längre. Min karriär känns inte lika viktig längre, mina prioriteringar blir annorlunda. Jag har fått tre erbjudanden om arbete dom sista sex månaderna och tackar nej till samtliga, varför?

När jag åker till jobbet står min äldre son i dörren och ropar: hejdå papa... Från och med den stunden är resten av dagen en enda väntan på att få komma hem, och höra stegen från honom när han kommer springande i korridoren för att krama mig.

Allt annat känns oviktigt i det ögonblicket.

Dom sista veckorna i mars är bokat för årsinventeringar, detta innebär att familjen får gå på sparlåga. Sönerna sover när jag går till jobbet, och har gått och lagt sig när jag kommer hem.

Att jag har svårt att lägga samma tid på jobbet som jag gjorde tidigare. ses nästan av företaget som ett svek. Att inte kunna lägga all sin tid inklusive vissa lediga dagar på arbetet ses som svikare, vilket gör att att man ska känna ångest.

Ångest för att man inte har hunnit städa avdelningen, fixat alla prislappar, inventerat, gjort beställningar, tagit emot leverantörsbesök, redovisat siffror, kompliterat gamla varor, kontrollerat lagerstatus på beställda varor, sålt till kunder, lämnat offerter och sist men inte minst vara mellanchef för personalen på min avdelning.

Jag har dock turen att ha en av mina bättre vänner som varuhuschef där jag jobbar. Han är också en mellanchef, chef för varuhuset men inte tillräkligt chef för att ta riktigt stora beslut. Varuhuset vi jobbar i är framgångsrikt, men som alltid inte tillräckligt framgångsrikt enligt huvudkontoret.

Kan ett företag någonsin bli tillräckligt framgångsrikt?

Vill bara med detta inlägg påvisa att hur mycket tid man än lägger på jobbet så finns det alltid något som måste göras. Prioretera era barn då dom kan aldrig kan få för mycket tid, och dom kommer att älska dig för det! Har ni inte barn, skaffa det och få insikt i vad som är viktigt i livet!

För er som vill ha svar på den eviga frågan om vad meningen med livet är , svaret: barn...