Meningen med livet

Vissa dagar går bara förbi, man har liksom fullt upp med livet. Plötsligt sker en liten sak som får en att stanna upp.

Det som hände idag var att en besökare till min blogg gav mig en länk till sin hemsida som handlade om hennes familj och deras sjuka son(Susanne´s hemsida)

Efter att ha läst på hennes hemsida stannade jag upp i tankarna kring mina egna barn.

Kommer ihåg hur det var den gången när vi bestämde oss för att försöka få barn. Det var strax efter att min far gick bort hastigt i cancer (cancer gör så kommer hastigt och när man minst väntar den). Hans bortgång fick mig att förstå att livet väntar inte på någon. Vad väntade vi på? Vi hade varit ett par i närmare två år och vi hade båda fasta tjänster och bodde i bostadsrätt.

Blir man någonsin redo att skaffa barn?

Tror det är få människor som vaknar upp en dag, och känner att dom mognat och vill ha barn. Till alla som läser detta, barn är det bästa som finns och är med största sannolikhet meningen med livet.

När älsklingen väl blivit gravid, startade oron. En oro som ska vara hela livet enligt min bror.

Oron för att något ska gå snett i graviditeten, förlossningen. Alla talar om procent, att det tex är 1 på 1000 som drabbas av en sjukdom. Nästa ögonblick säger dom att det är 1 på 10 000 som kan få något annat osv osv. Om man lägger ihop alla dessa så tycker jag att det hela känns olustigt.

Varje barn som födds är ett under!

När väl Simon var född och allt hade gått bra, väcktes frågan om ett syskon. Ska man verkligen chansa en gång till? Allt gick ju bra med Simon, så oddsen för att något ska hända med syskonet är väl högre? Ska man verkligen utmanna ödet?

Självklart!

Anton är nu 3 månader gammal och en liten pigg kille som tycker om att härma pappa när han pratar konstigt. Han följer storebror med ögonen när han kör förbi på sin röda Bobbycar. Vet dock inte om det är för att bilen har en fin färg eller för att han är rädd för att bli påkörd. Hoppas att dom kommer få mycket nöje av varandra genom livet, och att dom kommer att vara bästa vänner.

Så för att komma till slutklämmen vill jag säga:
Barn är det bästa som finns i livet, och att livet väntar inte på någon!

Carpe Diem - Njut av den flyende dagen

Mamma, Pappa, Jobb

Läste en artikel på Aftonbladet.se som gjorde mig upprörd.

Befinner mitt i livet med sambo, två barn, villa och kombi. Ett lagom Svensson liv, där vi förväntas leva upp till alla förväntningar som ligger på ett par i medelklassen.

Vårt liv går mer eller mindre ut på att leva upp till den perfekta fasaden av kärnfamiljen. Vår trädgård är välskött, häcken är lagom hög, vi samtalar med grannar som om vi känt dom hela våra liv och huset vi köpte för 1 år sedan har minst tre påbörjade renoveringar per våning.

På arbetet skall alla sträva efter att avancera uppåt i karriären. Det som inte kan utvecklas skall avvecklas som min förra chef sa som ett mantra för sig själv.

Mitt arbete är att vara mellanchef, dvs chef men ändå inte tillräckligt chef för att ta några riktiga beslut. Jag förväntas att alltid ställa upp, och alltid göra det med ett leende. Tro nu inte att jag inte trivs på jobbet, för det gör jag. Riktigt bra faktiskt. Möten mellan människor är nog det mest stimulerande man kan arbeta med.

Karriären har alltid varit viktig för mig, att sträva uppåt har varit en självklarhet när man är uppvuxen med en framgångsrik far inom industrisektorn.

Plötsligt befinner jag mig mitt i livet en sambo och två underbara barn jämte mig och allt känns inte så självklart längre. Min karriär känns inte lika viktig längre, mina prioriteringar blir annorlunda. Jag har fått tre erbjudanden om arbete dom sista sex månaderna och tackar nej till samtliga, varför?

När jag åker till jobbet står min äldre son i dörren och ropar: hejdå papa... Från och med den stunden är resten av dagen en enda väntan på att få komma hem, och höra stegen från honom när han kommer springande i korridoren för att krama mig.

Allt annat känns oviktigt i det ögonblicket.

Dom sista veckorna i mars är bokat för årsinventeringar, detta innebär att familjen får gå på sparlåga. Sönerna sover när jag går till jobbet, och har gått och lagt sig när jag kommer hem.

Att jag har svårt att lägga samma tid på jobbet som jag gjorde tidigare. ses nästan av företaget som ett svek. Att inte kunna lägga all sin tid inklusive vissa lediga dagar på arbetet ses som svikare, vilket gör att att man ska känna ångest.

Ångest för att man inte har hunnit städa avdelningen, fixat alla prislappar, inventerat, gjort beställningar, tagit emot leverantörsbesök, redovisat siffror, kompliterat gamla varor, kontrollerat lagerstatus på beställda varor, sålt till kunder, lämnat offerter och sist men inte minst vara mellanchef för personalen på min avdelning.

Jag har dock turen att ha en av mina bättre vänner som varuhuschef där jag jobbar. Han är också en mellanchef, chef för varuhuset men inte tillräkligt chef för att ta riktigt stora beslut. Varuhuset vi jobbar i är framgångsrikt, men som alltid inte tillräckligt framgångsrikt enligt huvudkontoret.

Kan ett företag någonsin bli tillräckligt framgångsrikt?

Vill bara med detta inlägg påvisa att hur mycket tid man än lägger på jobbet så finns det alltid något som måste göras. Prioretera era barn då dom kan aldrig kan få för mycket tid, och dom kommer att älska dig för det! Har ni inte barn, skaffa det och få insikt i vad som är viktigt i livet!

För er som vill ha svar på den eviga frågan om vad meningen med livet är , svaret: barn...

Först in i väggen vinner!

Idag har jag haft en ledig dag tillsammans med familjen. Vädret har varit strålande, knappt ett moln på himmelen. Alla förutsättningar för en trevlig dag fanns närvarande.

Om inte...

Mobiltelefonen ringde stup i ett! Frågor som egentligen inte behöver mitt godkännande eller min åsikt. Försöker tala om för alla att dom har fullt förtroende att lösa problemen så länge kunden är nöjd.

Är jag oersättlig? Om jag nu är det så ska jag ta ett snack med min chef och begära högre lön.

Vi står just nu inför ett nytt räkenskapsår och har minst 60 olika produktgrupper att inventera. Dom närmsta veckorna kommer jag att bli tvungen att arbeta långa dagar för att få fram resultatet för budgetåret. Jag värderar därför mina lediga dagar väldigt högt.

Vad krävs för att personalen ska respektera mina lediga dagar? Jag ringer aldrig dom på deras lediga dagar, om det inte är så att jag behöver få in en deltidare för att täcka upp för tex sjukdom.

Ska jag förbjuda dom att ringa?

5 års tillsammans

Den 25 april har jag och min käraste varit tillsammans i 5 år. Vi träffades hemma hos en kompis till mig på en fest. Nu är vi en familj med villa och två underbara små killar.

Problemet är att jag vet inte riktigt vad vi ska hitta på?! Vi har flera alternativ och är öppna för fler. Hoppas att vi kan få barnvakt en natt eller två.

Vad tycker ni?