Mardröm, eller befrielse?

En vän till mig genomgår just nu min värsta mardröm, att separera från käraste och bryta itu kärnfamiljen.

Visst kan detta för vissa vara en lättnad, efter kanske år av slitningar få en dräglig vardag. Om ilska och irritation är dom enda signaler som man skickar till varandra som par, drabbas givetvis barnen i en högre grad.

Min vän som i detta nu befinner sig mitt uppe i "processen" besökte mig härom dagen, och trots att vi på senare år inte träffats särskilt mycket måste jag säga att han fortfarande är en av mina bästa vänner.

Killen som är excentrisk, energisk, krävande och har stora bekräftelsebehov fann sin kärlek för närmare 7-8 år sedan och har idag 2 underbara barn. I början av deras förhållande brukade jag skoja om hur länge hans fru skulle klara av att stå ut med honom. Så här i efterhand känns det hela mycket olustigt. Killen är trots allt kärleksfull, omtänksam och sätter alltid barnen i första hand.

Mina första tankar när jag fick höra om deras separation var att jag fullkomligt missat dessa signaler. Enligt honom så ska slitningarna i hans förhållande pågått under närmare ett års tid. Han har inte en enda gång öppnat upp sig, velat tala om hur han har det eller för den delen visa hur han mår.

Varför?

Istället har han dom gånger som vi träffats eller talats vid i telefonen försökt upprätthålla en fasad av fullkomlig familjelycka, och hur framgångsrik han är i sitt yrke. Berättelser om hur han har möten med svenska a-kändisar, framgångsrika företagsledare och hur han tackat nej till jobb erbjudanden från några av Sveriges största bolag.

-"Nä, jag vill inte sitta fast i skiten som anställd, jag vill driva mina egna projekt".

Inte en enda gång har jag fått höra hur han verkligen mår, eller för den delen hur hans fru har det.

Visst talar vi om våra barn! Hur "skitungarna" ställer till det, och vilka hyss dom hittar på, sjukdomar, dråpliga situationer och hur underbara dom är.

Man måste få visa känslor, eller rättare sagt man måste visa känslor. Stänger man inne och förtrycker dom kommer dom någon dag att explodera i sådan hög grad att dom blir ohanterliga. Kanske till och med till skilsmässa med den kvinna man älskar, och att man blir förälder på halvtid. Vem vet?

Själv blir jag i det närmaste glad när jag fått höra att min son blivit riktigt arg på dagis, kan vara något som gjort att han känt sig orättvist behandlad och blivit riktigt förbannad. Så länge han inte börjar svinga med knytnävarna tycker jag att han ska få vara just förbannad, visa känslor att detta tycker jag fan inte är ok!

Mitt enda råd i dagsläget till min vän som genomgår min mardröm är:Se dina barn...

Att du älskar dom råder inga tvivel, men det känns som om dom söker din uppmärksamhet. Kanske dom vill säga något till dig när dom ligger 30 minuter på golvet och skriker att dom fått fel strumpor förutom att dom kanske fått just fel strumpor.

När barnen ropar; Se på mig, pappa titta...
Lyft då blicken från mailen, photoshop, krönikor, facebock, bloggen, senaste mobilen och se dina barn och låt dom känna sig sedda. Att säga; Åh vad du är duktig! Utan att lyfta blicken från ovan nämnda "sociala medier" genomskådar barnen direkt.

I övrigt är jag en fullständig amatör som pappa, och försöker varje dag lära mig något av mina barn och om att vara förälder. Jag försöker så ofta jag kan att ge min älskade flickvän och blivande fru lite vardagslyx, eller kanske den bara den uppmärksamhet som hon behöver och förtjänar.

Livet (och förhållanden) är inte enkelt, det gäller att ta tillvara och underhålla det för att du ska få något tillbaka!

"Life is like a box of chocolate, you never know what you gonna get"