Man vet att något jävelskap är på gång...

Man vet att något jävelskap är på gång när barnen...

- Svarar "nää" när man ropar deras namn.
- Det är två barn hemma, men alldeles tyst.
- Lillebror gråter, och storebror rusar till soffan och sätter sig.
- Storebror kommer springande ropande, det var lillebror som gjorde det...
- När plötsligt temperatur-vakten på frysen börjar tjuta.

Om barn kom i paket så skulle det följa med en bruksanvisning tjock som Stockholms alla telefonkataloger tillsammans, och varningstexten troligen den dubbla.

Så här i efterhand, när man tänker på dessa möten som man har inför en förlossning i grupper. Det man där går igenom är så här i efterhand i det närmaste löjligt, det finns inget som kan förbereda en människa om dom stunder av lycka, kärlek, hopp, hjälplöshet och ibland irritation som dom små älsklingarna anbringar dig.

Den information som man fick i högstadiet verkade mer att gå ut på hur man gör för att INTE blir gravid, och vid närmare eftertanke kommer jag nog inte ihåg något som togs upp. Förutom allt fnitter och tisslande och tasslande när det visades en genomskärning av mannen och kvinnan i skolboken.

Något som dock har satt djupa spår i min själ är Gudrun Schymans förlossningsfilm. Där en höggravid Gudrun Schyman med stora tefat till glasögon visar upp sin kropp (som aldrig har berörts av en rakhyvel) och förlossning på ett mycket korrekt vänservridet och sätt. Förläsande mellan värkarna om marxism-leninismen, och stundande kulturrevolutionen. Ja, jävlar...

Hur fan tänkte man när man gjorde den filmen?

Framför allt hur tänkte man när man visade den för alla högstadie elever, som redan tidigare fått uppleva "Vilse i pannkakan". Hur en hel generation av människor klarat sig så väl som dom gjort är egentligen en gåta.


Fan, nu kan jag inte släppa den inre bilden av Gudrun Schymans förlossningsfilm.

Då var den dagen förstörd!