Man vet att något jävelskap är på gång...

Man vet att något jävelskap är på gång när barnen...

- Svarar "nää" när man ropar deras namn.
- Det är två barn hemma, men alldeles tyst.
- Lillebror gråter, och storebror rusar till soffan och sätter sig.
- Storebror kommer springande ropande, det var lillebror som gjorde det...
- När plötsligt temperatur-vakten på frysen börjar tjuta.

Om barn kom i paket så skulle det följa med en bruksanvisning tjock som Stockholms alla telefonkataloger tillsammans, och varningstexten troligen den dubbla.

Så här i efterhand, när man tänker på dessa möten som man har inför en förlossning i grupper. Det man där går igenom är så här i efterhand i det närmaste löjligt, det finns inget som kan förbereda en människa om dom stunder av lycka, kärlek, hopp, hjälplöshet och ibland irritation som dom små älsklingarna anbringar dig.

Den information som man fick i högstadiet verkade mer att gå ut på hur man gör för att INTE blir gravid, och vid närmare eftertanke kommer jag nog inte ihåg något som togs upp. Förutom allt fnitter och tisslande och tasslande när det visades en genomskärning av mannen och kvinnan i skolboken.

Något som dock har satt djupa spår i min själ är Gudrun Schymans förlossningsfilm. Där en höggravid Gudrun Schyman med stora tefat till glasögon visar upp sin kropp (som aldrig har berörts av en rakhyvel) och förlossning på ett mycket korrekt vänservridet och sätt. Förläsande mellan värkarna om marxism-leninismen, och stundande kulturrevolutionen. Ja, jävlar...

Hur fan tänkte man när man gjorde den filmen?

Framför allt hur tänkte man när man visade den för alla högstadie elever, som redan tidigare fått uppleva "Vilse i pannkakan". Hur en hel generation av människor klarat sig så väl som dom gjort är egentligen en gåta.


Fan, nu kan jag inte släppa den inre bilden av Gudrun Schymans förlossningsfilm.

Då var den dagen förstörd!

Meningen med livet

Vissa dagar går bara förbi, man har liksom fullt upp med livet. Plötsligt sker en liten sak som får en att stanna upp.

Det som hände idag var att en besökare till min blogg gav mig en länk till sin hemsida som handlade om hennes familj och deras sjuka son(Susanne´s hemsida)

Efter att ha läst på hennes hemsida stannade jag upp i tankarna kring mina egna barn.

Kommer ihåg hur det var den gången när vi bestämde oss för att försöka få barn. Det var strax efter att min far gick bort hastigt i cancer (cancer gör så kommer hastigt och när man minst väntar den). Hans bortgång fick mig att förstå att livet väntar inte på någon. Vad väntade vi på? Vi hade varit ett par i närmare två år och vi hade båda fasta tjänster och bodde i bostadsrätt.

Blir man någonsin redo att skaffa barn?

Tror det är få människor som vaknar upp en dag, och känner att dom mognat och vill ha barn. Till alla som läser detta, barn är det bästa som finns och är med största sannolikhet meningen med livet.

När älsklingen väl blivit gravid, startade oron. En oro som ska vara hela livet enligt min bror.

Oron för att något ska gå snett i graviditeten, förlossningen. Alla talar om procent, att det tex är 1 på 1000 som drabbas av en sjukdom. Nästa ögonblick säger dom att det är 1 på 10 000 som kan få något annat osv osv. Om man lägger ihop alla dessa så tycker jag att det hela känns olustigt.

Varje barn som födds är ett under!

När väl Simon var född och allt hade gått bra, väcktes frågan om ett syskon. Ska man verkligen chansa en gång till? Allt gick ju bra med Simon, så oddsen för att något ska hända med syskonet är väl högre? Ska man verkligen utmanna ödet?

Självklart!

Anton är nu 3 månader gammal och en liten pigg kille som tycker om att härma pappa när han pratar konstigt. Han följer storebror med ögonen när han kör förbi på sin röda Bobbycar. Vet dock inte om det är för att bilen har en fin färg eller för att han är rädd för att bli påkörd. Hoppas att dom kommer få mycket nöje av varandra genom livet, och att dom kommer att vara bästa vänner.

Så för att komma till slutklämmen vill jag säga:
Barn är det bästa som finns i livet, och att livet väntar inte på någon!

Carpe Diem - Njut av den flyende dagen