Tankeställare

En vän gjorde mig idag påmind om hur kort, och bräckligt livet är. Att vi alla borde ta tillvara på dagen, att inte hela tiden sträva efter morgondagen.

Ring samtalet som du så länge skjutit på. Det kan komma en dag där personen i andra ändan inte längre kan svara.

Cancer gör så, kommer hastigt och när man minst väntar den.

Klyschan "den som är frisk, önskar sig hundratals saker den som är sjuk, endast en" är inte så långt ifrån sanningen.

Att sitta på andra sidan bordet mot två överläkare iklädda vita rockar i ett stelt konferensrum, och få reda på att min älskade far fått skelettcancer var den värsta stunden i mitt liv.

Att han sedan fick likt en fängelsedom 6-12 månader att leva gjorde det hela inte mycket enklare. Att se sin far ringa runt till vänner och bekanta som han haft för att säga farväl, lämna tillbaka saker som han lånat, tog honom verkligen hårt. Varje samtal lät det som om det var sista gången dom hördes.

För varje samtal som han gjorde verkade han ett steg närmre döden. Han var en bruten man, fylld med smärtstillande.
Jag hatade att se det...

Kan du tänka dig vad ett sådant besked betyder för en människa? Att du endast har 6-12 månader kvar att leva. Dom sista månaderna kommer du troligen att vara sängliggande, fullpumpad av droger för att dämpa smärtorna. Den som säger sig vilja åka jorden runt efter ett sådant besked har gruvligt fel, det man helst av allt vill är att det ska komma en vardag ytterligare. En vardag utan cancer och smärtstillande.

Veckorna efter beskedet tog jag alla tillfällen som fanns att åka och besöka pappa och hjälpa till där det behövdes. Min tidigare kraftiga och starka far blev på kort tid mest skinn och ben, och smärtan i ryggen gjorde att han fick svårigheter att gå.

Besöken till sjukhuset i Kalmar blev allt frekventa.

Efter ett av mina besök hos mina föräldrar så ber pappa mig om hjälp att åka in till lasarettet. Smärtan har nu blivit allt för stor och outhärdlig. Det var sista gången som pappa var hemma.

Det hade då gått inte mer än 2-3 veckor sedan beskedet om cancer.

Han fick inga 6-12 månader utan knappt 4 veckor efter beskedet, den 4 december somnade han in på Kalmar Lasarett. Vi satt alla vid hans sida den natten.

Några timmar tidigare på kvällen gick jag till hans säng, lade mig jämte honom och viskade i hans öra hur mycket han har betytt för mig, att jag och min käraste planerar att skaffa barn och att jag minsann skulle berätta historier för hans barnbarn om min bäste vän och far. Jag är säker på att han hörde mig trots all smärtstillande.

Jag saknar honom...