Min far...

Det är snart 4 år sedan min far gick bort.

Min far gick hastigt bort i cancer. Cancer gör så, kommer hastigt och när man minst väntar den.

Det var samma år som han fyllde 70 år, strax efter hans födelsedag som han fick en huvudvärk som inte ville ge med sig. Jag skojade med honom om att det måste vara 70-års festens bakfylla som hängde sig kvar. Han fyllde år den 13 augusti.

Efter huvudvärken kom ryggsmärtorna, vid det här laget hade pappa varit på lasarettet ett flertal gånger för sina besvär. Läkarna verkade inte bry sig, eller prioriterade inte min far. Dom skrev ut värktabletter, kraftigare och kraftigare. Det tog närmare 3 månader för läkarna att finna cancern.

När dom väl fann den hade den spridit sig i kroppen, och all behandling skulle enbart ge honom tid. Utfallet skulle vara det samma, om än något utdraget.

Dom gav honom 6-12 månader.

Kan du tänka dig vad ett sådant besked betyder för en människa? DU har 6-12 månader kvar att leva. Dom sista månaderna kommer du att vara sängliggande, fullpumpad av droger för att dämpa smärtorna.

Min far började ringa runt till vänner, bekanta, människor som han känt och dom han hade velat träffa. Han lämnade tillbaka saker som han lånat, och talade med människor som om det var sista gången han ringde. Tänk att då ha 6-12 månader kvar att göra detta på.

Han fick inga 6-12 månader utan knappt 4 veckor efter beskedet, den 4 december somnade han in på Kalmar Lasarett. Vi satt alla vid hans sida den natten.

Kommer ihåg att jag innan han gick bort lade mig vid hans sida och viskade i hans öra hur mycket han har betytt för mig, att jag och min käraste planerar att skaffa barn, att jag skulle berätta historier för mina barn om min bäste vän och far.

Det finns många historier om min far, och dom flesta är sanna. När jag känner att jag orkar, ska jag berätta några av dom.

Han var min bästa vän, och jag saknar honom...