Mamma, Pappa, Jobb

Läste en artikel på Aftonbladet.se som gjorde mig upprörd.

Befinner mitt i livet med sambo, två barn, villa och kombi. Ett lagom Svensson liv, där vi förväntas leva upp till alla förväntningar som ligger på ett par i medelklassen.

Vårt liv går mer eller mindre ut på att leva upp till den perfekta fasaden av kärnfamiljen. Vår trädgård är välskött, häcken är lagom hög, vi samtalar med grannar som om vi känt dom hela våra liv och huset vi köpte för 1 år sedan har minst tre påbörjade renoveringar per våning.

På arbetet skall alla sträva efter att avancera uppåt i karriären. Det som inte kan utvecklas skall avvecklas som min förra chef sa som ett mantra för sig själv.

Mitt arbete är att vara mellanchef, dvs chef men ändå inte tillräckligt chef för att ta några riktiga beslut. Jag förväntas att alltid ställa upp, och alltid göra det med ett leende. Tro nu inte att jag inte trivs på jobbet, för det gör jag. Riktigt bra faktiskt. Möten mellan människor är nog det mest stimulerande man kan arbeta med.

Karriären har alltid varit viktig för mig, att sträva uppåt har varit en självklarhet när man är uppvuxen med en framgångsrik far inom industrisektorn.

Plötsligt befinner jag mig mitt i livet en sambo och två underbara barn jämte mig och allt känns inte så självklart längre. Min karriär känns inte lika viktig längre, mina prioriteringar blir annorlunda. Jag har fått tre erbjudanden om arbete dom sista sex månaderna och tackar nej till samtliga, varför?

När jag åker till jobbet står min äldre son i dörren och ropar: hejdå papa... Från och med den stunden är resten av dagen en enda väntan på att få komma hem, och höra stegen från honom när han kommer springande i korridoren för att krama mig.

Allt annat känns oviktigt i det ögonblicket.

Dom sista veckorna i mars är bokat för årsinventeringar, detta innebär att familjen får gå på sparlåga. Sönerna sover när jag går till jobbet, och har gått och lagt sig när jag kommer hem.

Att jag har svårt att lägga samma tid på jobbet som jag gjorde tidigare. ses nästan av företaget som ett svek. Att inte kunna lägga all sin tid inklusive vissa lediga dagar på arbetet ses som svikare, vilket gör att att man ska känna ångest.

Ångest för att man inte har hunnit städa avdelningen, fixat alla prislappar, inventerat, gjort beställningar, tagit emot leverantörsbesök, redovisat siffror, kompliterat gamla varor, kontrollerat lagerstatus på beställda varor, sålt till kunder, lämnat offerter och sist men inte minst vara mellanchef för personalen på min avdelning.

Jag har dock turen att ha en av mina bättre vänner som varuhuschef där jag jobbar. Han är också en mellanchef, chef för varuhuset men inte tillräkligt chef för att ta riktigt stora beslut. Varuhuset vi jobbar i är framgångsrikt, men som alltid inte tillräckligt framgångsrikt enligt huvudkontoret.

Kan ett företag någonsin bli tillräckligt framgångsrikt?

Vill bara med detta inlägg påvisa att hur mycket tid man än lägger på jobbet så finns det alltid något som måste göras. Prioretera era barn då dom kan aldrig kan få för mycket tid, och dom kommer att älska dig för det! Har ni inte barn, skaffa det och få insikt i vad som är viktigt i livet!

För er som vill ha svar på den eviga frågan om vad meningen med livet är , svaret: barn...